Lika mystisk, lika gåtfull som en kyrka längs vägen,

upplyst mellan träden. Ödsligt belägen

om hösten om våren, i en tyst, blå natt.

Som en fackla, som ett ljus kom du fram till mig där jag satt.

Som ett åtråvärt hopp i en tung tristess.

Jag hade nästan gett opp, det var så grått tills dess

Men du sa att du hörde mig på radion idag

Du var den enda som kom fram, det var det enda du sa

Allt jag ser.

Allt jag hör.

Är din röst, din blick ditt skratt

Du har ögon som berusar en natt.

Så jag väntar, jag väntar

om tiden vill ifatt.

Det gick så sakta, tog sån tid, varenda vecka var ett år

Vi ringde ibland för att fråga hur vi mår

Tills jag sa: Väntar du på nån eller vill du bli min

Du sa: Vad svarar man på sånt, jag sa: Man svarar nog ingenting

Men lägg armarna runt mig slit ut vad jag har

Gräv i det dunkla med sök inga svar

För jag lovar ingenting, det är det enda jag kan hålla

Men jag känner nånting, jag är så gott som förtrollad

Av allt jag ser...

Du sa: Vänta lite grann behåll poserna på

Vart vill du komma nånstans. Vart ska vi gå, vart ska vi gå

Jag sa: Det finns inga mål, men det finns sätt att ta sig dit

Vill inte komma nånstans, vill bara ta mig lite längre än hit

Det var natt, det var natt, det var äntligen natt

Våren var på väg. Jag var rusig och matt

Vi var på gång, vi var VIP. Det var nån efterfest för Kent

Allt var lite eftertraktat, allt var lite känt

Och allt jag ser...

Mellan Tumba och Järna finns en kyrka vid sjön

Vi tar oss dit i oktober, strax före snön

Nu när vinden är så kraftig. Hela världen är på spänn

Den mörka natten är så mörk. Jag måste se dig igen